Kan en person påverka utvecklingen i ett helt land?

Vad kan en enskild individ göra? Hur kan en person påverka utvecklingen i ett helt land? Historien om Leymah Gbowee visar att det går att göra skillnad. Den visar också att det behövs mod, envishet, samarbete – och en stark passion. Men historien om henne visar också att en sådan passion inte är någonting som kommer av sig självt, utan ofta är resultatet av en lång process. Det var långt ifrån givet att Gbowee skulle komma att leda kvinnors arbete för fred i Liberia, ett arbete som 2011 skulle resultera i ett Nobelpris.


© Nobel Media. Filmen publicerades för första gången på internationella kvinnodagen 2017.

Under 1980-talet styrdes Liberia av diktatorn Samuel Doe, som tagit makten genom en statskupp. Hans regim hade ingen plan för hur landet skulle styras, utan de styrandes enda mål var att behålla makten, något de gjorde genom att mörda tänkbara konkurrenter. Missnöjet med Doe var stort och 1989 startade ett uppror under ledning av Charles Taylor. Kriget var extremt våldsamt och förödande för civilbefolkningen.

När kriget började bodde Leymah Gbowee med sin familj i en förort utanför Monrovia och hade precis börjat på universitetet. Hon var 18 år och drömde om att bli läkare. Men nu tvingades familjen fly till ett flyktingläger i grannlandet Ghana. De kunde återvända ett år senare, när lugnet återställts i Monrovia, men Gbowee kände sig både bitter och arg vid återkomsten. Att bli läkare gick inte längre eftersom både universitetet och sjukhuset hade stängts. Dessutom hade familjens hem plundrats. ”Mitt liv hade tagits ifrån mig”, skriver hon i sina memoarer, ”och allt jag kunde känna var vrede”.

Ändå försökte hon bygga upp sitt liv på nytt. Genom ett UNICEF-program fick hon ett jobb med att ta hand om personer som traumatiserats i krig. Jobbet innebar också att hon fick en kortare utbildning till socialarbetare. Under den tid som relativ fred rådde gifte hon sig också, och fick på kort tid tre barn. Då blossade kriget upp igen. Återigen flydde Gbowee till Ghanam nu till hennes makes släkt. Detta var 1996, och Gbowee var 24 år. Gbowee beskriver den tiden som den värsta i hennes liv. Hennes man misshandlade henne psykiskt och fysiskt och hon gick in i en depression som bara tillfälligt lättade när hon efter ett år lämnade maken och återvände till Liberia.

Till en början bodde Gbowee hemma hos sina föräldrar, men situationen blev snart ohållbar. Hon insåg att hon måste försöka ta ansvar för sitt liv. Det var inte något lätt beslut, och det var inte någonting som gick över en natt eller utan hjälp. Men det avgörande var att hon bestämde sig för att ta tag i sina problem. Det gav henne tillbaks ett mått av självkänsla.

Hon gick tillbaks till skolan där hon fått sin socialarbetarutbildning, och gjorde då praktik som volontär i en organisation som jobbade med försoning och traumabehandling för krigsoffer. Det var här Gbowee hittade sitt stora mål i livet. Hon såg att fred är något man bygger genom att skapa ett fungerande samhälle. Att avsluta striderna är bara början.

1997 hölls ett val i Liberia, och trots att han bar ansvaret för det förödande inbördeskriget vanns det av Charles Taylor. Hans regim fortsatte att bygga sin egen makt och förtrycka folket.
Där Gbowee tidigare känt maktlöshet hade hon genom sin utbildning och sitt arbete fått en känsla av att det gick att påverka situationen. På samma sätt som hon vägrat vara ett offer för omständigheterna skulle hon påverka Liberias kvinnor att vägra vara offer för Charles Taylor. Hon började arbeta för att skapa en kvinnoorganisation som skulle verka mot krig och för att bygga en hållbar fred. För Gbowee var det tydligt att detta arbete måste börja med kvinnorna – det var de som tog det största ansvaret för att upprätthålla någon slags fungerande samhällsliv medan männen krigade. Nu skapade hon ett nätverk för att sprida ett enkelt budskap: Liberias kvinnor är trötta på krig, trötta på att deras barn blir mördade och trötta på att bli våldtagna.
För Gbowee var detta en vändpunkt. ”Jag visste i mitt hjärta att allt jag hade varit med om hade lett mig till den här punkten: att leda kvinnor i kampen för fred var vad jag var menad att göra med mitt liv.” Hon tog allt det negativa som hänt henne och såg det som nödvändiga steg för att placera henne i en situation där hon verkligen skulle kunna göra skillnad.
Under tiden utbröt nya strider, nu mellan Taylor och rebeller som gjorde uppror mot honom. Något slut på kriget fanns inte i sikte, och det stod klart för Gbowee att de politiska och militära ledarna var mer intresserade av att behålla sin makt än av att skydda folket de styrde över.

Det var dags för kvinnorna att agera. De ordnade en demonstration under parollen ”Liberias kvinnor vill ha fred nu!” Alla deltagare uppmanades att klä sig i vitt, vilket kom att bli en symbol för kvinnornas fredsrörelse. Demonstrationståget gick till Monrovias stadshus, och där gav de Taylor ett ultimatum: om han inte svarade på deras krav inom tre dagar så skulle de ordna en sittstrejk utanför parlamentet.

Därefter gick demonstranterna till en fotbollsplan, där de stannade för att vänta in Taylors svar. När det inte kommit inom tre dagar gjorde de verklighet av sitt hot. Ungefär 2000 kvinnor tågade till parlamentet där de satte de sig ner och blockerade dörrarna. De visste inte hur länge de skulle bli tvungna att sitta där, men de visste att de inte fick ge upp. Först efter en vecka kom beskedet att Taylor skulle ta emot en delegation från kvinnorna.

Det hela var en imponerande manifestation. Det som verkade vara en spontan process var i själva verket noggrant planerad. Planen krävde beslutsamhet och engagemang från varje enskild deltagare, men också att ledarna skapade en sammanhållning som gjorde det möjligt för deltagarna att vara så starka som krävdes.

Gbowee spelade en viktig roll för demonstrationen. Hon var inte bara talesperson utåt, utan också ofta den som inspirerade alla att kämpa vidare. Dessutom hade hon en strategisk och koordinerande roll. Samtidigt lyfter hon fram att det var samarbetet som fick allt att fungera. Gbowee var inte någon ensam fredshjälte, utan hon fick fredspriset just för att hon verkat mitt i en viktig rörelse som frigjort och potentialen hos människor som annars känt sig maktlösa.

Det var Gbowee som framförde kvinnornas krav till Taylor: först ett omedelbart slut på striderna, därefter förhandlingar mellan regeringen och rebellerna. Taylor svarade att han var beredd att förhandla – under förutsättning att kvinnorna kunde få rebellerna att gå med på samma sak. Kanske trodde han att de skulle misslyckas, och att detta var ett enkelt sätt att lugna demonstranterna i Monrovia. Men en grupp från kvinnornas rörelse lyckades få rebellerna att gå med på att delta i fredssamtal. Äntligen såg man en ljusning.

En nyckel bakom organisationens framgång var att den lyckades ena kvinnogrupper från olika etniska, religiösa och sociala bakgrunder för att kämpa mot samma mål. En annan var att Gbowee var en färgstark ledarfigur, och att kampanjen var dramatisk. Det ledde till att den uppmärksammades, och uppmärksamheten var den tredje nyckeln till framgång: det gällde att hålla världens blickar riktade på Liberia.

Vi vägrade försvinna. Vägrade låta vårt lidande fortsätta vara osynligt”, skriver Gbowee. Och när deras krav till sist ledde till att FN-ledda fredsförhandlingar kom till stånd i Ghana så reste Gbowee och hennes grupp dit och fortsatte vara närvarande och synas. Deras uppgift var att fungera som en ständig påminnelse till förhandlarna om att de inte skulle tänka på sig själva, utan att de representerade Liberias folk.

Och när de glömde det agerade gruppen igen. När Gbowee såg att förhandlarna inte verkade ta förhandlingarna på allvar så vidtog hennes grupp återigen drastiska åtgärder. De tog sig in på hotellet där förhandlingarna ägde rum, och gjorde samma sak som de gjort utanför parlamentet: de satte sig ned och sade att ingen kom in eller ut förrän de hade nått ett avtal. Deras närvaro och den ökade uppmärksamhet den förde med sig fick fart på förhandlingarna på nytt. I augusti 2003 avgick Charles Taylor, rebellernas belägring av Monrovia hävdes och internationella hjälpsändningar nådde Liberia.

Att avsluta kriget var dock inte slutmålet – utan bara början. Nu gällde det att bygga en varaktig fred, att läka såren. Både offer och förövare måste återgå till ett normalt liv, och i den processen har Gbowees organisation varit mycket viktig. Själv har hon blivit något av en symbol för Liberias strävan mot fred, men också för att det går att åstadkomma förändring genom att organisera gräsrötter. De liberianska kvinnornas historia kan inge hopp till människor i andra delar av världen som kämpar mot förtryck. Och Leymah Gbowees historia visar att en person faktisk kan påverka. Inte ensam, men genom att samarbeta och genom att inte ge upp.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Om mål som motiverar

Många Nobelpristagare bär på berättelser om hur de fått kämpa för att studera, berättelser som kan inspirera andra som möter motstånd och problem när de vill utbilda sig. Elions berättelse visar hur ett viktigt mål kan göra en person motiverad, och hur motivation kan hjälpa oss igenom svåra perioder.

Gertrude B. Elion. Foto: Nobelprize.org

Gertrude B. Elion. Foto: Nobelprize.org

När Gerturde Elion var sexton år gammal drabbades hennes morfar av cancer. Hon besökte honom på sjukhuset och såg med förtvivlan hur han led, och hur läkarna inte kunde göra något för att bota hans sjukdom. När han dog bestämde hon sig för att studera naturvetenskap för att en dag kunna hitta ett botemedel mot cancer.

Vägen till forskningen var lång för Elion. Hon kom från en familj som visserligen betonade vikten av utbildning, men som ändå inte hade tillräckligt mycket pengar för att kunna bekosta en utbildning på college. Att Elion trots allt kunde utbilda sig till kemist berodde på att hon först kunde få en stipendieplats på en skola i New York som tog emot elver med höga betyg och att hon sedan tog paus i studierna ett par år för att jobba och spara ihop pengar för den sista tiden på universitetet.

Inte ens med en kemistexamen var det lätt att få arbete för en kvinna – men när andra världskriget bröt ut blev många män inkallade, och det öppnade nya möjlighter för kvinnor på arbetsmarknaden. Elion fick anställning som kvalitetskontrollant på ett livsmedelsföretag.

Men det var fortfarnade forskningen som lockade, och efter ett par år lyckades hon få en anställning på ett läkemedelsföretag, som explicit arbetade med att ta fram nya läkemedel mot sjukdomar – precis det som lockat Elion till vetenskapen. Hennes chef hette George Hitchings, och tillsammans arbetade de med att skapa ett helt nytt sätt att producera läkemedel.
Den vanliga metoden var vid denna tid att man testade naturligt förekommande substanser för att se om de hade några egenskaper som gick att använda i mediciner. Vad Elion och Hitchings gjorde var att istället undersöka hur processer i cellerna fungerade, och utifrån detta utveckla syntetiska läkemedel. Detta gjorde inte bara att man fick fram nya mediciner, utan man fick också en bättre förståelse av hur läkemedlen verkade i kroppen.

Tillsammans utvecklade Elion och Hitchings mediciner mot bland annat malaria, herpes och barnleukemi. Elions dröm om att utveckla botemedel mot cancer slog alltså in, men det var först efter en lång kamp mot omständigheter som lätt hade kunnat få henne att ge upp och slå in på en annan väg. Detta är inte något ovanligt. Personer som får Nobelpris (eller presterar högt inom andra områden) präglas ofta av envishet och förmågan att inte ge upp.

I Elions fall är vi extra tacksamma för det, eftersom hennes arbete har minskat lidandet i världen och verkligen varit till ”mänsklighetens största nytta”.

I Nobel Center kommer vi att kunna sprida de berättelser som finns om Nobelpristagarnas liv och bedrifter på många olika sätt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Vad är det vi firar?

Nu har det gått drygt en månad sedan Nobelveckan, när vi firade 2016 års pristagare med allt från föreläsningar och skolbesök till prisutdelning och bankett i Stadshuset. Det var intensiva veckor för oss i Nobelsystemet, och definitivt en av årets höjdpunkter. Men vad är det egentligen som firas på Nobelfesten?

am_nobelweek__197

Här är ekonomipristagaren Oliver Hart vid Nobelprisutdelningen 2016. © Nobel Media AB 2016. Foto: Alexander Mahmoud.

Prisutdelningen är den ceremoni då lyckliga och rörda pristagare får en belöning för sina livsverk, och där prisutdelarna får en chans att offentligt redogöra för resultatet av sitt noggranna urvalsarbete. Men festen firar inte bara pristagarna utan också själva Nobelpriset och vad det står för.

Jag brukar tänka på Nobelveckan som den tid då vi välkomnar de senaste i raden av Nobels arvingar. Det var ju så att Nobel valde att inte låta sin förmögenhet gå i arv till sina släktingar, utan istället ville att arvet skulle gå till personer som gjort insatser till ”mänsklighetens nytta”. Han anförtrodde de prisutdelande institutionerna uppdraget att välja personer som var värdiga att ta emot arvet. För att förvalta själva arvet skapades Nobelstiftelsen.
Stiftelsens uppgift är dels att ansvara för att kapitalet upprätthålls och helst växer (en nog så ansvarsfull uppgift) och dels att ”förvalta och varsamt utveckla de varumärken och immateriella tillgångar som har byggts upp under Nobelprisets drygt hundraåriga historia.” Det handlar alltså inte längre bara om arvet efter Alfred Nobel, utan också om att förvalta Nobelprisets egen historia och identitet.

Nobelpriset är unikt i och med att det har en så stark ställning över hela världen, långt utanför kretsen av de närmast berörda. Naturligtvis är en helt nödvändig förutsättning för detta att pristagarna väljs genom en noggrann process, och att de gjort så under väldigt lång tid. Men kvalitet är inte någon garant för offentlig uppmärksamhet.
Idag är Nobelpriset en unik symbol för vetenskapens, litteraturens och den fredliga politikens inflytande i samhället, och det är det viktigt för Nobelstiftelsen att arbeta med att förvalta och utveckla denna berömmelse på ett bra sätt. Det gör man på flera olika sätt genom att vara centrum för de publika institutioner kring priset (där Nobel Center ingår och kommer få en nyckelposition), men också mer direkt genom att varje år anordna en prisutdelning och en bankett.

Det som firas där är alltså inte bara pristagarna och deras upptäckter utan också allt det som Nobelpriset står för. Att högtidlighålla utdelningen av priset med en ceremoni innebär en möjlighet att reflektera och tänka efter kring vad vetenskap, litteratur och fredlig politik faktiskt betyder för en positiv utveckling i världen.

Detta har kanske en särskild betydelse just nu. Nobelstiftelsens ordförande Carl-Henrik Heldin påtalade i sitt tal vid Nobelprisutdelningen att vi idag befinner oss i en situation där vi inte kan ta det för givet att människor tror på vetenskap, fakta och kunskap. För bara några år sedan kunde det uppfattas som relativt harmlöst att tala om vikten av vetenskap – men idag har det blivit politiskt laddat.

Världen har under de senaste århundradena (och i synnerhet de senaste decennierna) utvecklats i en enormt positiv riktning. Men det är inte en utveckling vi kan ta för givet. Varje steg på vägen har kantats av protester från krafter som fruktar förändring, öppenhet och nya idéer. Det är samma krafter som gärna förringar de framsteg som den vetenskapliga och moderna världsbilden inneburit. Ett exempel: vi lever i en tid då vi står inför den fullkomligt fantastiska möjligheten att utrota flera sjukdomar – och samtidigt finns det personer som driver opinion för att misstänkliggöra de vaccin som gör detta möjligt.

Alfred Nobel levde i en tid då kampen mellan å ena sidan upplysning och modernitet och å andra sidan fördomar och traditioner var minst lika aktuell som idag – men där vågskålen ofta vägde över åt fel sida. De personer som fått hans pris har bidragit till att sådant som en gång var regel har förvandlats till undantag – de flesta människor förstår värdet av vetenskap (om inte annat genom att tänka tillbaks på alla de gånger som deras liv räddats av modern medicin).

Det är i ljuset av detta vi ska se Nobelfesten och den vecka av festligheter som omgärdar den. Den är ett firande av krafter i samhället som hoppas på en fredlig utveckling i ett öppet samhälle där förnuft trumfar fördomar.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Att vara till nytta för mänskligheten

Äntligen var det dags för nya pristagare! För oss som jobbar i Nobelsfären är början på oktober den mest spännande tiden på året, möjligen med undantag för Nobelveckan i december när vi också får träffa pristagarna. Men det är ändå något speciellt med att få reda på vilka som får årets priser.

img_1491

I år har man kunnat se bilder på årets pristagare på digitala tavlor i Stockholm. Här visas Nobelpristagaren i fysiologi eller medicin Yoshinori Ohsumi.

I år har man kunnat se bilder på årets pristagare på digitala tavlor i Stockholm. Det är Stockholms stad som på detta sätt har velat uppmärksamma att staden under den här tiden av året befinner sig i centrum för världens uppmärksamhet. På dessa tavlor har man kunnat se årets pristagare, prismotiveringen, samt texten ”for the benefit of mankind.”

Det väcker ju osökt frågan, vad betyder egentligen detta ”for the benefit of mankind”?

Det är lätt att tänka på nytta som tillämpningar, som att vi får nytta av vetenskapen först när vi får en praktisk användning för den. Många, förmodligen de flesta, forskare menar dock att det inte är tillämpningarna som är drivkraften inom vetenskapen. Istället är det nyfikenheten, viljan att förstå naturen på ett djupare sätt, som lyfts fram.

Ett sätt att se på saken är att det nyttiga med vetenskapen är att den utvidgar människans handlingsutrymme. Ju mer vi vet om världen omkring oss, desto större möjligheter har vi att agera. Det argumentet går längre än att säga att vetenskapen kan leda till praktiska tillämpningar. Genom att vi på ett djupare sätt förstår naturens samband kan vi förändra hela vårt sätt att tänka. Till exempel: medvetenheten om vår plats i universum och vår planets sårbarhet får existentiella konsekvenser – och kan i vissa fall uppmana till praktiska uppfinningar snarare än leda fram till dem.

Vetenskapen ger oss en förståelse för hur naturen fungerar, och tekniken ger oss möjligheter att använda denna kunskap för att påverka världen omkring oss. Båda sakerna är till nytta. Ju mer vi vet om världen desto mer kan vi fatta beslut baserade på fakta och förnuft, och desto mindre behöver vi lita på fördomar och traditioner.

Ökat handlingsutrymme medför också ökad frihet, och ökad makt. Då gäller det att välja hur man ska använda kunskapen på rätt sätt – och det är här det inte bara krävs förnuft utan också klokhet och ett humanistiskt synsätt. Det är här Nobelpriset i litteratur kommer in. Litteraturen ger oss möjlighet att sätta oss in i andras situation och på så sätt pröva nya tankar och perspektiv. De bästa besluten fattas inte av teknokrater utan av människor som förenar förnuft med medkänsla.

Handlingsutrymmet ökar också i ett öppet samhälle, där människor tillåts träffa de val de vill. Sedan upplysningen har detta beskrivits i termer av mänskliga rättigheter, och många fredspristagare har belönats just för att arbeta med att se till att fler människor får ta del av dessa.

När jag har följt rapporteringen i såväl svensk som internationell media om årets Nobelpris, som gått till en rätt unik kombination av autofagi, fasövergångar, molekylära maskiner, kontraktsteori, fredsförhandlingar och rockpoesi, så har jag hela tiden tänkt på hur den kunskap som pristagarna genererat har ökat vårt handlingsutrymme. Vi har fått djupare förståelse för hur våra celler fungerar, vi kan manipulera materien på molekylär nivå och vi förstår hur materia uppför sig under extrema förhållanden. I Juan Manuel Santos ser vi en president som ägnat hela sin tid vid makten åt att försöka nå fred i en femtio år gammal konflikt, ofta i stark motvind. I Bob Dylan ser vi en artist vars konst berikat människors liv på djupa sätt – och som i vissa fall (tänk på låten Hurricane) tar tydlig ställning mot politiska orättvisor.

Det fantastiska med Nobelpriset är pristagarnas arbete – som steg för steg vidgar gränserna för vad vi som människor kan göra och tänka.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Elektronik och rockmusik

I somras var Bruce Springsteen i Sverige tre gånger, och jag hade turen att få biljetter till en av hans spelningar på Ullevi. Så på midsommardagen var jag på Ullevi och njöt av en av de längsta spelningarna i hans karriär – nästan fyra timmar. För det mesta njöt jag av musiken, men om man har mina intressen kan man inte låta bli att tänka på Nobelpristagare när man går på konsert.

Och då tänker jag inte på att Springsteens album The Ghost of Tom Joad är uppkallat efter en karaktär i John Steinbecks roman Vredens druvor utan på vad Walter Brattain, en av transistorns uppfinnare, svarade när han fick frågan om modern elektronik kunde ha några baksidor. ”The thing I deplore most is the use of solid state electronics by rock and roll musicians to raise the level of sound to where it is both painful and injurious.”

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Hösnuvans betydelse för vetenskapshistorien

heisenberg_postcard

Werner Heisenberg. Foto: Nobelprize.org

Våren och försommaren är en besvärlig tid för oss pollenallergiker. Det kliar i ögonen, näsan rinner och man är alltid trött. Vi klarar oss igenom dagarna med hjälp av antihistamin. Men för vissa kan allergin vara så besvärlig att det inte går att gå till jobbet.

En av dessa olyckligt lottade var fysikern Werner Heisenberg. Våren 1925 hade han, 23 år gammal, precis blivit docent vid universitetet i Göttingen, ett av de hetaste ställena för teoretiska fysiker vid en tid då teoretisk fysik var inne i en revolutionerande kreativ fas. Sedan sekelskiftet hade fysiker som Max Planck, Albert Einstein och Niels Bohr tecknat en helt ny bild av hur atomer fungerar – den så kallade kvantfysiken.

Bohr hade utvecklat en bild av atomen som gick ut på att de elektroner som kretsade kring atomkärnan bara kunde existera i vissa banor, men inte i andra. Modellen accepterades eftersom den förklarade väldigt mycket om hur atomer uppför sig – men det var ett stort problem att man inte hade någon teoretisk modell för att förklara hur och varför elektronerna befinner sig i dessa banor.

Svårigheterna var i början av 1920-talet så stora att flera av de äldre fysikerna att börja tvivla på att man var inne på rätt spår. Men bland den yngre generationen var optimismen större, och Heisenberg var en av de unga stjärnskott som ville föra fysiken framåt.

Men hur lätt var det när han inte kunde tänka klart på grund av sin allergi? Mot slutet av maj gick han till institutionschefen Max Born och bad om semester. Eller, semester är kanske inte det rätta ordet. Vad han behövde var att befrias från sina plikter vid universitet för att kunna åka någonstans där han kunde arbeta. Och han visste precis var han skulle åka.
I Nordsjön några kilometer utanför Tysklands kust, ligger den lilla ön Helgoland. Den består av en platå ovanpå en femtio meter hög sandstensklippa. Nästan utan växtlighet och ständigt utsatt för vindar från havet är ön i princip helt befriad från pollen. Heisenberg anlände dit den 7 juni 1925 och det tog bara ett par dagar så kände han sig mycket friskare.

Heisenberg var en friluftsmänniska, och njöt av att kunna vara ute och röra sig. Varje dag simmade han i havet och tog långa promenader. Resten av tiden kunde han arbeta helt ostört med sin forskning. Tack vare sin allergi hade han fått en perfekt paus från vardagen. Djupt koncentrerad började han formulera matematiska lagar för elektronerna. De sista bitarna föll på plats under en natt där han inte kunde sluta arbeta, och när han var färdig kände han sig alldeles överväldigad:

”Jag fick”, skriver han i sina memoarer, ”en känsla av att skåda genom de atomära fenomenens yta ner till en grund av märklig inre skönhet, och jag blev yr vid tanken att jag nu kunde följa denna rikedom av matematiska strukturer som naturen hade brett ut framför mig.” Han kunde inte sova, utan gick ut från huset och satte sig längst ut på en udde och inväntade soluppgången medan han tittade ut över havet, utmattad, omtumlad och nöjd.

Heisenbergs teori kom att bli känd som matrismekanik, eftersom man använder ett matematisk verktyg som kallas matriser för att göra beräkningar med den. 1933 belönades Heisenberg med 1932 års Nobelpris för denna upptäckt. Kanske hade han kommit på den ändå, och kanske inte. Bara några månader senare, och oberoende av Heisenberg, formulerade Erwin Schrödinger en annan teori för elektronen, den s.k. vågmekaniken. Matematiskt ser den helt annorlunda ut, men den ger samma resultat. Om den kommit först kanske Heisenberg aldrig formulerat matrismekaniken, och vetenskapen hade gått miste om en mycket viktig teori.

Så kanske har pollenallergin ändå fört med sig någonting gott, åtminstone för kvantfysiken. Berättelser som denna och många fler därtill, om Nobelpristagarnas liv och verk, kommer du kunna ta del av i Nobel Center.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Att välja Nobelpristagare

Prisutdelning_2015

Nobelprisutdelningen 2015. Foto: Alexander Mahmoud © NobelMedia

När valet av årets Nobelpristagare presenteras under första veckan i oktober så ligger det ett långt och mödosamt arbete bakom besluten. Kandidater har ofta varit föremål för utredning i kommittéerna under flera år innan de till sist får priset. Den omsorgsfulla processen med att välja pristagarna är både en konsekvens av och grunden för det förtroende som de prisutdelande institutionerna åtnjuter.

Det innebär ett stort ansvar att välja Nobelpristagare, och det var något som de prisutdelande institutionerna förutsåg från början. Priset var berömt redan innan det delades ut, och samtidigt som det fanns en stor entusiasm så höjdes också skeptiska röster. I New York Times kunde man våren 1897 läsa att priset innebar att ”Norway and Sweden have a task before them which will inevitably bring them more trouble than glory.” Tidningen trodde att uppgiften skulle bli för svår.

Därför var det viktigt för hitta ett system som underlättade valet av pristagare. Redan tidigt i processen var prisutdelarna överens om att inte ha något ansökningsförfarande. Så fort nyheten om Nobelpriset nådde offentligheten började det komma brev från förhoppningsfulla uppfinnare och författare som tyckte sig förtjäna ett pris. Det vore helt ohanterligt för prisutdelarna att hantera detta material.

Alternativet var då att prisutdelarna själva valde ut kandidater till priset. Men detta skulle ställa väldigt höga krav – hur skulle man vara säker på att man var tillräckligt insatt i alla framsteg inom forskningen, litteraturen och fredssaken? Vi ska komma ihåg att Sverige och Norge var små länder, där forskare och politiker inte nödvändigtvis befann sig i de internationella händelsernas centrum.

Men även om prisutdelarna befann sig i periferin så hade de kontakter med centrum. Svenska forskare var en del av den internationella forskningens informationsutbyte, och ledamöterna i Stortinget var delaktiga i den internationella fredsrörelsen. Det fanns alltså nätverk att utnyttja. Lösningen blev att man skapade ett nomineringssystem, där varje Nobelkommitté valde ut experter inom sina fält som de bad skicka in förslag till priset. Nomineringssystemet innebär att prisutdelarna varje år får en uppdaterad bild av läget inom de fält som de ska belöna.

Nästa steg att bland dessa kandidater hitta upptäckter, uppfinningar, litterära verk och insatser för fred som passar för priset. Det gäller också att kandidaternas arbeten är ordentligt utredda. Är forskningen verkligen av tillräckligt hög kvalitet? Har den varit så inflytelserik som krävs för ett Nobelpris? Här gör varje Nobelkommitté ett digert arbete, och de tar också internationella experter till hjälp för att vara så säkra som det bara går innan de fattar sitt beslut.

Ytterst är varje beslut förstås subjektivt – det finns inga objektiva måttstockar för att jämföra vetenskapliga upptäckter mot varandra, lika lite som det finns inom fred eller litteratur. I slutändan är varje Nobelpris ett beslut fattat av medlemmarna av en kommitté eller institution. Georg Klein, mångårig ledamot av medicinkommittén, sade i en intervju får några år sedan att ”Nobelpriset är Monte Carlo. Man ska inte ta Nobelkommitténs beslut som om det vore vetenskapens högsta domstol. Det påverkas av oändligt många tillfälligheter och konstellationer.”

Men att det finns ett mått av godtycke betyder inte att det är alldeles godtyckligt vem som får det. Det Klein menar är att efter att alla utredningar har gjort så finns det en tätklunga av kandidater som alla kan vara värda priset. Det är valet mellan dessa som är ”Monte Carlo”. Men vilka som finns med i den grupp som man slutligen väljer mellan är ingen slump. De har först blivit nominerade av sakkunniga, och därefter grundligt utredda och sedan utvalda igen av en Nobelkommitté.

Hur avgör man om prisutdelarna har lyckats med sin uppgift? Ett sätt är att titta på den status som Nobelpriset har i världen idag. Det finns inget pris som forskare respekterar så mycket som Nobelpriset. Det finns visserligen litterära priser som respekteras väldigt högt, som Pulitzer-, Man Booker- eller Goncourtpriset, men de är nationella eller bundna till ett visst språk. Nobelpriset är unikt genom sitt internationella omfång. (Ett av få jämförbara priser är också svenskt – barnbokspriset Astrid Lindgren Memorial Award, med en prissumma på 5 miljoner kronor). Fredspriset är unikt, och förmodligen det Nobelpris som får mest uppmärksamhet internationellt – ett gott betyg för ett pris som vill vara aktuellt och omdiskuterat.

Det som verkligen gör Nobelpriset speciellt är att prisutdelarna utfört sin uppgift väl i mer än hundra år. Under så lång tid finns det naturligtvis en del prisbeslut som kan diskuteras, och det går att peka på flera personer som förtjänat priset men inte fått det. Det är inte överraskande. Alla som förtjänar Nobelpris får det inte – så är det med alla pris. Men genom att det finns en noggrann process för att välja pristagare så gör prisutdelarna allt de kan för att alla som får Nobelpris har förtjänat det.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Senaste utvecklingen presenterad

A public route connects the various parts of the building. May 2016. ©David Chipperfield Architects

Nya bilder presenterades under Chipperfileds besök. ©David Chipperfield Architects

Den 24 maj var David Chipperfield i Stockholm för att presentera den senaste utvecklingen av Nobel Center.  Nya bilder visades; några visar den planerade byggnaden på Blasieholmen, andra illustrerar verksamheten och husets inre liv. Ta gärna del av bildmaterialet här.

Nobel Center är en publik byggnad. Minst 80 procent av lokalytorna ska vara tillgängliga för våra besökare, resten av huset används för våra interna arbetsplatser med kringfunktioner. David Chipperfield lägger själv stor vikt vid det publika huset, en arena för idéer och dialog, när han berättar om Nobel Center. Detta framgår till exempel av ett samtal med Chipperfield i radions program P1 Kulturnytt. Han framhåller att museer ligger i tiden, inte bara för traditionella museibesökare utan även för stadens invånare som söker en gemensam plats att vara på.

Den publika, öppna byggnaden beskrivs i byggnadsprogrammet för Nobel Center, som presenterades i samband med Chipperfields Stockholmsbesök. Byggnadsprogrammet är ett resultat att flera månaders analys av hur huset ska fungera ur ett tekniskt-, säkerhetsmässigt- och hållbarhetsperspektiv. Vi har samarbetet med Chipperfield och den svenska arkitektpartnern AIX Arkitekter för att få fram ett bra resultat samt med en lång rad tekniska konsulter.

Restaurant at top floor. May 2016. ©David Chipperfield Architects

Restaurangen flyttar upp i huset. ©David Chipperfield Architects

Den 24 maj var också sista dag för att lämna in överklaganden av detaljplanen inför länsstyrelsens prövning av planen. Vi har förutsett en period av överklaganden och ser ingen dramatik i det. Det är Stockholms stad som ska svara för detaljplanen under den kommande rättsprövningen. Vi kommer att följa överklagandeprocessen noga och intresserat.

Den som följer med i rättsprövningen kommer också att se att det är skillnad på kritik i allmänhet på ett projekt respektive på vad som faktiskt är möjligt att ta upp i en domstol. För att ha rätt att överklaga måste man vara berörd så kallad sakägare såsom till exempel blivande grannar med Nobel Center. Klagomål på kommunens beslutsordning och hantering av ärendet hanteras av förvaltningsrätten.

Den kommande rättsprocessen hoppas vi kommer att tydliggöra vilka avvägningar som krävs på Blasieholmen för att realisera Nobel Center. Den kanske också kan bringa lite klarhet i den annars ganska vildvuxna debattrabatten.

Att tycka är en rättighet som är ett i grunden mycket positivt inslag i utvecklingen av ett projekt. Att använda rättssystemet är också en rättighet – för sakägare.

 Nu inväntar vi länsstyrelsens beslut om detaljplanen. Vi är många som önskar att projektet får klartecken.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Lämnar sällan någon oberörd

ossietzky_postcard

Copyright © The Norwegian Nobel Institute

I år är det 80 år sedan den tyske journalisten  Carl von Ossietzky  tilldelades Nobels fredspris, vilket uppmärksammas i en kommande utställning på Nobels Fredssenter i Oslo. Priset till Ossietzky kallas ofta för både det mest kontroversiella och det mest uppskattade i fredsprisets historia.

Idag kan vi se hur priset till Ossietzky var det första i en rad priset som gått till personer som kämpat för demokrati och mänskliga rättigheter, och där Nobelkommittén ger priset till personer som är mitt uppe i sin kamp snarare än för ett ingånget avtal eller en snart avslutad livsgärning. Detta sätt att bredda definitionen av fred är en grundläggande del av fredsprisets framgång och fortsatta relevans.

När prisbeslutet fattades var situationen en annan. Många uppfattade det som ett otillbörligt ingrepp i Tysklands inre angelägenheter, och såg det som skandalöst att man ifrågasatte den tyska ledningen genom att belöna en dissident. Andra såg det som ett modigt ställningstagande mot diktatur och tyranni.

Carl von Ossietzky hade verkat som journalist och pacifist sedan 1920-talet, inte minst påverkad av sina upplevelser som soldat under första världskriget. Att vara pacifist var inte okomplicerat vid denna nationalistiskt präglade tid, och Ossietzky var tvungen att offra mycket för sina övertygelser. Bland annat dömdes han till arton månaders fängelse efter att i en tidningsartikel ha avslöjat att Tyskland, i strid med Versaillesfördraget, höll på att rusta upp sin militär.

Ossietzky såg med oro på nazisternas frammarsch. I februari 1933 reste han till Berlin för att hålla en föreläsning under rubriken ”Kulturellt barbari”. Det barbari som åsyftades var förstås nazismen. Att hålla en sådan föreläsning en knapp månad efter det nazistiska maktövertagandet var modigt, och det kom att straffa sig hårt. Dagen efter föredraget brann riksdagshuset i Berlin, en händelse som fick nazisterna att intensifiera förtrycket av politiska motståndare. Ett av de första offren var Ossietzky som greps redan samma natt, och placerades i koncentrationsläger.

Många intellektuella hade lämnat Tyskland, och många andra fortsatte lämna landet, och dessa exiltyskar framförde protester mot landet de lämnade, för att göra världen uppmärksam på vad som skedde. I dessa kretsar lyftes Ossietzky fram som en symbol för att det också fanns ett annat Tyskland än nazisternas – ett som gjorde motstånd. En kampanj startades för att Ossietzky skulle belönas med Nobels fredspris.

Vi ska då komma ihåg att vid denna tid inte hade skett att en dissident av Ossietzkys slag hade tilldelats priset. Kampanjen för hans pris blev också en kampanj för att den kamp som fördes av honom skulle få ett erkännande. Fred handlar inte bara om frånvaron av krig, utan om närvaron av grundläggande värderingar och rättigheter.

Kampanjen fick stor uppmärksamhet. Personer som Albert Einstein, Romain Rolland och Thomas Mann uttalade sig för hans sak, i London gavs en broschyr ut, som undertecknades av bl.a. Norman Angell, Bertrand Russell, HG Wells, Aldous Huxley och Virginia Woolf, och i Oslo fanns den unge journalisten Willy Brandt, som skrev artiklar om Ossietzky för att säkerställa att han var känd även i en norsk kontext.

Den Norska Nobelkommittén förstod att ett pris till Ossietzky skulle bli kontroversiellt, inte minst sedan den tyska ambassaden i Oslo kontaktat det norska utrikesdepartementet och förklarat att det skulle ses på med mycket oblida ögon i Berlin. Nobelkommitténs arbete är i princip skiljt från norsk utrikespolitik – men vid denna tid var inte gränserna lika tydliga som idag. En av kommitténs ledamöter, Halvdan Koht, var vid denna tid utrikesminister och en annan, Johan Ludwig Mowinckel, hade varit både utrikes- och statsminister.

Kampanjen gav resultat, och Ossietzky diskuterades så seriöst i kommittén att man 1935 beslöt att reservera priset för att kanske dela ut det nästa år. Under tiden hann Koht och Mowinckel avgå ur kommittén (och 1937 kom ett formellt beslut om att aktiva ministrar inte fick sitta i kommittén, ett förbud som 1977 utsträcktes till ledamöter av stortinget).

För nazistregimen innebar kampanjen för Ossietzky ovälkommen negativ uppmärksamhet. Sommaren 1936 arrangerades OS i Berlin, ett arrangemang där det nya Tyskland visades upp inför världen som ett sätt att vinna legitimitet. Det fanns fortfarande många som menade att kritiken mot Hitlertyskland var överdriven och OS var ett led i att förstärka sådana åsikter. I Berlin tonades förföljelser av judar och oliktänkande ned, och som ett led i detta flyttades Ossietzky från koncentrationslägret till ett fängelsesjukhus (där han behandlades för tuberkulos).

Den 23 november 1936 beslutades att Ossietzky skulle tilldelas 1935 års fredspris. När priset presenterades betonade Norska Nobelkommittén att Ossietzky fick priset för sitt fredsarbete och sin pacifism. Man nämnde inte hans kritik mot nazismen, utan framställa det som ett ”vanligt” Nobelpris. Det var dock uppenbart att det var ett kontroversiellt beslut, som föranledde många protester. En av de missnöjda var Sven Hedin, som menade att detta beslut borde innebära att Nobelstiftelsen tog ifrån Norska Nobelkommittén rätten att dela ut Nobelpris.

Starkast reagerade förstås Tyskland. En formell protest lämnades in, Ossietzky isolerades i sjukhuset och tilläts inte resa till Oslo för att ta emot priset. I januari förbjöd Hitler tyskar från att överhuvudtaget ta emot Nobelpris. Ossietzky flyttades så småningom från sjukhuset till ett sanatorium där han visserligen fick något bättre vård, men där han samtidigt hölls mer eller mindre isolerad från omvärlden tills han i maj 1938 avled.

1936 var alltså första gången som fredspriset delades ut till andra än politiker eller engagerade i den organiserade fredsrörelsen – och för första gången för ställningstagande inte i en mellanstatlig konflikt utan för kritik av en regim vars politik inskränkte demokrati och mänskliga rättigheter. Att på detta sätt hitta nya sätt att belöna arbete för fred och ”folkens förbrödring” har sedan dess varit centralt i Norska Nobelkommitténs arbete.

Det är inte alltid alla håller med om att fredsprisbesluten är bra – men de lämnar sällan någon oberörd. För ett pris som vill vara en del av debatten är det ett bra betyg.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Einstein och skolan

einstein_postcard

Albert Einstein. Foto: Nobelprize.org

Kanske har du hört att Einstein inte var duktig i skolan? Det är en vanlig uppfattning, som dock inte stämmer. I själva verket visar de betyg som bevarats till eftervärlden på en duktig elev, framför allt i matematik, fysik och kemi – men även i historia och musik. Men betyder det att Einsteins skoltid var lugn och harmonisk? Inte alls.

Hans lärare irriterade sig på hans ifrågasättande sätt. När han fick en uppgift att lösa så ville han alltid hitta en egen lösning, snarare än att använda den förväntade. Dessutom

var han långsam, ville alltid tänka igenom saker noga innan han gick vidare. Föga förvånande ledde det till irritation och utrop från lärarna om att ”den pojken kommer det aldrig bli någonting av!”
Irritationen var ömsesidig. Som femtonåring hoppade Einstein av skolan. Eftersom Einstein var nyfiken och vetgirig verkar detta i förstone kontraproduktivt. Men han hade en plan: den tekniska högskolan ETH i Zürich var ett av få universitet som accepterade studenter via inträdesprov och inte krävde någon studentexamen. Varför gå kvar i en skola han vantrivdes i om han istället kunde söka in till ett universitet?

Men planen gick inte helt i lås. Einstein klarade inte inträdesprovet. Delarna av provet som handlade om naturvetenskap och matematik gick bra, men på den allmänna delen, med frågor om bland annat litteratur, zoologi och politik, fick han underkänt. Vad skulle han göra nu?

Att gå tillbaks till den tyska skolan för en studentexamen var inte att tänka på, så istället beslöts att Einstein skulle gå på en skola strax utanför Zürich, i Aarau, för att där förbereda sig bättre inför nästa års inträdesprov. Och plötsligt gick det bättre. I Aarau följdes en pedagogik som utvecklats av Johann Heinrich Pestalozzi, och som bygger på en tro på elevernas värdighet och godhet, och undervisar genom att väcka intresse och skapa förutsättningar för problemlösning genom ett öppet tankesätt och inte minst visualisering.
Tiden i Aarau gjorde stort intryck på Einstein. Senare i livet skulle han betona både vikten av fantasi och visuellt tänkande, och hans uttalande om att ”fantasi är viktigare än kunskap” är berömt. Det är tankar vi kan se fröna till i hans skoltid i Aarau.

En berömd episod från en tid långt senare, när Einstein var en vetenskaplig superkändis, var när han kom till USA och utsattes för det ”intelligenstest” som Thomas Edison brukade ge personer för att se om de var värda att anställa. Testet  bestod av en lång rad allmänbildningsfrågor, och Einstein klarade det inte alls. Men Einstein var inte så bekymrad – han menade att den typen av information bara var att slå upp i uppslagsverk. Det viktiga var förmågan att tänka.

Einstein var alltså inte dålig i skolan, men han passade inte in och hade det därför svårt – till dess att han mötte en pedagogik som passade honom. Då blev skolan istället så inflytelserik att den formade hans tänkande, ett tänkande som vi vet ledde rätt långt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Tolv myter om Nobel Center

Det senaste året har Nobel Center diskuterats flitigt. Vi som arbetar med att skapa ett hem för Nobelpriset märker att det florerar en hel del missförstånd kring projektet. Här är några av de mest vanligt förekommande påståendena som inte stämmer.

1. Nobel Center ska bli ett kontorskomplex med en gigantisk konferensanläggning
Nobel Center bygger vi för att informera om Nobelpriset och engagera kring vetenskap, humaniora och fredsarbete. Nobel Center blir ett till största delen öppet och publikt hus med utställningar i flera plan och aktiviteter för skolklasser. Huset kommer även innehålla en hörsal och ett antal mindre konferensrum som lämpar sig för en öppen programverksamhet, föreläsningar och vetenskapliga möten kopplat till Nobelpriset. Kontorsplatser kommer finnas för de som arbetar med verksamheten samt en restaurang och ett fik. I detaljplanen regleras fördelningen av vilken verksamhet som ska bedrivas i Nobel Center. Fördelningen mellan publik verksamhet och kontor ska vara minst 80 procent publik verksamhet och högst 20 procent kontor och konferens.

2. En stor hörsal byggs som ska användas en gång om året
Det kommer att byggas en vacker hörsal i Nobel Center. Den ska användas för föreläsningar, vetenskapliga konferenser och möten kopplade till Nobelpriset året om. Arrangemang som kommer att locka såväl allmänhet som forskare från hela världen. Dessutom är salen tänkt att kunna användas för Nobelprisutdelningen i framtiden.

3. Inga alternativa placeringar har utretts
Frågan om en lämplig plats för att skapa ett Nobel Center har diskuterats under många år. Innan beslutet om markanvisning togs genomfördes en lokaliseringsutredning om möjliga platser. Staden kom då tillsammans med Nobelstiftelsen fram till att Blasieholmen var det bästa alternativet. Exempel på platser som tidigare undersökts är Norra Djurgårdsstaden, Slussen och Hagastaden.

4. Nobel Center borde ligga i Hagastaden där det finns forskare
Nobel Center kommer att bli ett attraktivt besöksmål för både stockholmare och turister. Vi vill att så många som möjligt ska kunna ta del av den verksamhet som erbjuds, därför är en central placering i Stockholm med goda kommunikationer viktig. Vi vill också göra Nobelpristagarnas upptäckter och verk inom vetenskap, litteratur och fred tillgängliga för en bred allmänhet. Det är en av många anledningar till att Hagastaden inte är ett lämpligt alternativ.

5. Nobel Center hindrar Nationalmuseums framtida expansion
Nobel Center har placerats i den norra delen av planområdet. Placeringen av huset är gjord för att bibehålla de värdefulla siktlinjerna över Blasieholmen från Norrström till Nybroviken och även möjliggöra en framtida utbyggnad av Nationalmuseum åt nordost. Det finns dessutom stora möjligheter till synergieffekter mellan verksamheterna. Genom att placera Nobel Center i den norra delen på tomten skapas även en offentlig plats söder om byggnaden, som bidrar till att stärka Blasieholmen som attraktivt besöksmål.

6. Nobelprisets ställning hotas av Nobel Center
Det senaste 20 åren har en publik verksamhet byggts upp kring Nobelpriset. Det handlar om utställningar, programverksamhet, digitala satsningar samt möten och konferenser. Verksamheten stärker Nobelprisets ställning i världen och är ett bra komplement till det gedigna urvalsarbete som görs av Nobelkommittéerna för att årligen utse pristagare. Nobel Center är en naturlig fortsättning av detta publika arbete och kommer ytterligare öka intresset för Nobelpriset i världen.

7. Sjöfarten kommer att drivas bort av Nobel Center
I förslaget till detaljplan för Nobel Center har vattenområdet inrymts i planområdet för att säkerställa båttrafikens framtida nyttjande av kajen. I själva verket är det så att Nobelstiftelsen tillsammans med Stockholms Hamnar formulerat gemensamma mål där vi vill arbeta för en ökad sjöfart på Blasieholmen. Exempelvis skulle en ny hållplats för båtar på Blasieholmen kunna underlätta för besökare att ta sig mellan olika attraktioner som ligger vid vattnet i Stockholm.

8. Nobel Center blir en låda i guld
Fasaden till Nobel Center är inte gjord av guld. Det är en kombination av sten, glas och ett mässingsliknande fasadmaterial som ska upplevas som både transparent, elegant och inbjudande. Stockholms stad har vid ett flertal tillfällen gjort bedömningen att byggnaden har en hög arkitektonisk kvalitet och ger ett tillskott av ny arkitektur i Stockholms centrala delar samtidigt som placering och utförande är väl studerade och anpassade till platsen.

9. Nobel Center är inte anpassat till platsen
Byggnadens uttryck, material och färg anknyter på ett förtjänstfullt sätt till Stockholms klassiska bebyggelse med sockel, mellanparti och indragen övre våning där färg och material harmonierar med Stockholms färgskala. Både utformning och placering av Nobel Center överensstämmer med hur Stockholm gestaltat och placerat befintliga märkesbyggnader i staden; med en arkitektur av sin tid och en lokalisering som gör att byggnaden syns över stadens representativa vattenrum.

10. Värden raderas som är oersättliga
Blasieholmen är en känslig plats mitt i centrala Stockholm och självklart ska Nobel Center hålla sådana kvaliteter, både vad gäller byggnad och innehåll, att denna satsning är motiverad. Det menar vi att det gör. Vi skapar ett nytt publikt hus för stockholmare och människor från hela värden där de kan inspireras kring Nobelpriset genom utställningar, program och möten. I anslutning till Nobel Center skapas ett nytt stadsrum, Blasieholmen blir upprustat och mer tillgänglig – en plats att vistas på. Nobel Center förstärker bilden av Stockholm som Nobelprisets hemort och ger kunskap och vetenskap en framträdande roll i staden.

11. Nobel Center finansieras med pengar som borde gå till forskning
Nobel Center finansieras via donationer, bland annat från forskningsstiftelser. I Sverige är det vanligt att forskningsstiftelser finansierar byggnader för forsknings- och undervisningsändamål. Så även här då Nobel Center är en viktig satsning på barn och ungas lärande. En annan anledning till stöd är övertygelsen om att centret kommer att ha stor betydelse för Sverige och svensk forskning.

12. Prissumman till Nobelpriset urholkas genom att bygga Nobel Center
Varken byggandet av Nobel Center eller den framtida verksamheten ska finansieras med de tillgångar som finns kvar efter Alfred Nobel. De ska som tidigare användas för att finanseria Nobelpriset.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

En milstolpe att se fram emot

Föreslagen detaljplan för Nobel Center.

Föreslagen detaljplan för Nobel Center.

I slutet av april hoppas jag att kommunfullmäktige i Stockholms stad säger ja till detaljplanen för Nobel Center. Det blir en milstolpe för oss som arbetar i projektet. Det har då gått två sedan vi presenterade David Chipperfield som vinnare i den internationella arkitekttävlingen. Chipperfields förslag har därefter legat till grund för planprocessen i Stockholms stad.

Den svenska planprocessen är unikt öppen i kombination med strikta formella krav på process och underlag innan en detaljplan kan beslutas. Under de två år som gått har förslaget behandlats i stadsbyggnadsnämnden vid tre tillfällen – inför samråd, inför granskning och vid godkännandet. Förslaget har varit ute på remiss och visats publikt vid två tillfällen. Ett kommunalval har genomförts under samma period. Förslaget har bearbetats under resans gång för att tillmötesgå remissinstanser och allmänna synpunkter.

Vi har till exempel sänkt byggnadshöjden med motsvarande ett våningsplan och även kortat byggnaden något, volymen har minskat med sammanlagt cirka 20 procent jämfört med det första planförslaget. Det underjordiska parkeringsgarage som fanns med från början ströks efter den första remissomgången. Mässingsfasad, som var ett alternativ i det tidigare förslaget, har utgått till förmån för mässingsfärgat rostfritt stål för att svara upp mot stadens och våra egna höga hållbarhetskrav. Det mässingsfärgade stålet har varit med som alternativ under hela planprocessen och förändringen påverkar inte utseendet eller upplevelsen av byggnaden. Den publika ytan, dvs den del som innehåller utställningar och för allmänheten tillgängliga delar, har ökat och utgör nu cirka 80 procent av hela huset.

Allmänhetens engagemang är stort, vilket kan avläsas i synpunkter som lämnas till oss och till staden, i sociala medier och i annan media. Men de kritiska rösterna är långt ifrån samstämda. Några är helt emot att Blasieholmen förändras, andra önskar att byggnaden görs ännu mindre eller har en annan arkitektur. Många alternativa platser för Nobel Center föreslås, av vilka de flesta redan har utretts innan processen startade. Vi får också positiva medskick genom de kontakter vi har bland forskare, skolledare, turistorganisationer, näringsliv och stockholmare som ser fram emot ett Nobel Center. Jag är för min del inte överraskad över engagemanget och ser det som ett välgörande inslag som hittills förbättrat projektet och fått oss att överväga och skärpa våra argument. Som initiativtagare och ansvariga för genomförandet av Nobel Center projektet är det dessutom vår skyldighet att lyssna, tolka och göra de anpassningar som vi bedömer förenliga med vår vision och ambition med Nobel Center på Blasieholmen.

Parallellt med planprocessen har vi utvecklat och förbättrat lokalprogrammet, dvs hur vi disponerar våningsplan och utrymmen. I slutet av maj kommer vi att presentera ett byggnadsprogram för Nobel Center, som även inkluderar tekniska utredningar och hållbarhetsprogram. I vilken takt vi går vidare avgörs av tiden för överklaganden av detaljplanen, som troligtvis startar innan sommaren.

Självklart är vi i full gång med verksamhetsplaneringen. Utställningarna, mötes- och programverksamheten, skolsamarbetet, restaurangen, butiken och mycket annat kommer att definieras än tydligare när vi får slutligt klartecken för detaljplanen av Stockholms stad.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Många vägar till att skapa en fredligare värld

borlaug_postcard

Copyright © The Norwegian Nobel Institute

På 1960-talet var hungersnöd ett utbrett problem i stora delar av världen. Bland de hårdast drabbade länderna fanns Indien och Pakistan som drabbades av ett antal svältkatastrofer. Läget såg hopplöst ut, och det fanns de som menade att problemet var olösbart – jordens resurser räckte helt enkelt inte till för att försörja en så stor befolkning (3 miljarder). För befolkningen i Indien och Pakistan var det, menade dessa skeptiker, bara att förbereda sig på mer svält.

Men en utveckling var redan på gång som skulle ändra detta. I Mexiko hade Rockefellerstiftelsen i början av 1940-talet initierat ett projekt för att se om det skulle gå att öka effektiviteten i landets jordbruksproduktion. Tanken var att man skulle öka utkomsten från marken genom att introducera hybridgrödor, något som man gjort med stor framgång i USA sedan något decennium tillbaks.

Den som ledde arbetet med att förädla vete var Norman Borlaug, och det arbete han gjorde där kom att revolutionera jordbruket. Borlaug var en ung agronom som utbildats vid University of Minnesota och som efter sin doktorsexamen arbetat ett par år som växtpatolog vid kemiföretaget DuPont innan han rekryterades av Rockefellerstiftelsen.
Som ledare för veteprojektet i Mexiko gjorde Borlaug tre viktiga saker som kom att få stor betydelse för jordbrukets utveckling:

För det första lyckades han genom hårt arbete korsa tusentals varieteter av vete och till sist få fram några sorter som var motståndskraftiga mot de vanligaste sjukdomarna som kunde drabba vete och som höll nere skördarnas storlek.

För det andra introducerade han en metod som halverade tidsåtgången för dessa experiment: genom att odla vete på två fält med olika höjd från havet, och därmed olika klimat, kunde han få två skördar per år istället för en. Genom att vetesorter dessutom flyttades mellan de olika fälten blev de också mindre känsliga för geografiska och meteorologiska förändringar – de var helt enkelt starkare.

För det tredje odlade han fram en vetesort som var kortare och stadigare. Mexikanskt vete var långsmalt, vilket gjorde det instabilt. Ett kraftigt regn kunde få vetet att lägga sig ner och därmed förstöra hela fält. Detta var verkligen ett problem, eftersom det innebar att man inte kunde gödsla. Annars är ett sätt att få större skördar att man gödslar så att det växer mer. Men gjorde man det så växte vetet och blev för högt. Så skörheten höll nere skördarnas storlek. Introduktionen av dvärgvetet möjliggjorde mer gödsling, vilket ledde till större skördar.

Var för sig var dessa innovationer viktiga, och i kombination ledde de till enorma framsteg inom det mexikanska jordbruket. Från att ha levt under ett ständigt hot om hungersnöd var landet från 1956 självförsörjande på vete.
Arbetet i Mexiko kom att bli så framgångsrikt att Rockefellerstiftelsen i början av 1960-talet beslöt att sprida programmet globalt, och det var så man kom in i Indien och Pakistan. Effekterna lät sig inte väntas på. Redan 1968 var Pakistan självförsörjande på vete, och 1972 nådde Indien samma mål. Svältkatastroferna avvärjdes och en grund lades för framtida stabilitet i matproduktionen. Många talade om detta som en ”grön revolution”.

borlaug2_fredscenter_photo

Bilden är tagen på Nobels Fredssenter i september 2006. Copyright © Nobel Peace Center 2006 Foto: Trond Isaksen

Detta gällde inte minst som Borlaug ansåg det viktigt att arbetet inte utfördes enbart av utländska experter, utan att man också rekryterade och utbildade forskare på plats så att länderna inte bara skulle vara självförsörjande på grödor utan också på vete. På så sätt skapades en global infrastruktur för jordbruksforskning.

1970 tilldelades Norman Borlaug Nobels fredspris. Det hör inte till vanligheterna att forskare tilldelas fredspriset, men här ville Nobelkommittén visa att det finns många vägar till att skapa en fredligare värld. Borlaugs arbete sägs ha räddat livet på en miljard människor. Efter att han fått priset fortsatte hans arbete i Kina och senare även i Afrika. Fortfarande kämpar världen mot svält, men andelen människor som lever i hungersnöd minskar stadigt. Det är en viktig stabiliserande kraft i världen.

Norman Borlaug har utan tvekan gjort stora insatser för mänsklighetens nytta. Hans historia visar också på en lärdom av historien – att många av de dystra framtidsprognoser som målas upp beror på att vi tror morgondagens problem kommer att hanteras med dagens verktyg. Så är det förstås inte. När våra gamla sätt att skaffa mat inte räcker till slår vi inte ut med händerna och ger upp – vi hittar nya sätt.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Att bygga en kreativ mötesplats

Foto: Elin Bryngelsson

Foto: Elin Bryngelsson

Vi säger ofta att Nobel Center ska bli en mötesplats. I en intervju med DN i höstas talade David Chipperfield om att han såg ”en extraordinär möjlighet att bygga en publik byggnad där debatt och dialog står i centrum.” Men varför tycker vi att det är så viktigt med en mötesplats för debatt och dialog?

När Bell Labs, det amerikanska telefonbolaget AT&T:s FoU-avdelning, skulle bygga nya lokaler efter andra världskriget funderade de på hur de skulle få in kreativiteten i själva byggnaden – hur arkitekturen inte bara skulle vara kreativ i sig, utan att den skulle göra de personer som arbetade i huset kreativa. Hur skulle man göra det?

Cheferna studerade olika kreativa miljöer i Europa, både inom industrin och den akademiska världen. De bestämde sig för att deras anläggning skulle vara mer akademisk än industriell, med en viktig skillnad. På de flesta campus de studerade så var de olika fakulteterna utspridda i olika byggnader. Så skulle man inte bygga vid Bell Labs. ”Tvärtom”, skrev en av planerarna i ett PM, ”har alla byggnader kopplats ihop för att undvika geografisk separation av olika avdelningar och för att uppmuntra fritt utbyte och nära kontakt mellan dem.”

Resultatet blev en byggnad som gjorde att folk sprang in i varandra hela tiden. Forskarna hade ofta både ett laboratorium och ett kontor, men då låg dessa i varsin ände av huset. Korridorerna var långa, så varje gång man skulle ta sig någonstans så stötte man nästan oundvikligen på någon kollega. Dessutom var kontoren byggda på så sätt att deras storlek kunde ändras – det var alltså lätt att flytta ihop två personer som ville samarbeta med varandra.

Vad ledarna på Bell Labs hade förstått var att det centrala i en kreativ miljö är möten. Det spelar ingen roll hur skickliga personer man rekryterade om man placerade dem var och en för sig – de nya idéerna uppstod när de träffas.

Kreativitet handlar om att få nya idéer, men också om att dessa idéer ska få inflytande. Att få nya idéer innebär ofta att man kombinerar redan existerande saker på nya och oväntade sätt, och chansen att man ska kunna göra detta ökar om man befinner sig i en miljö där man utsätts för många idéer. Att idéer får inflytande innebär att de sprids, och chansen att de ska spridas är mycket större i en miljö där människor träffas och utbyter information än på en plats där alla håller sig för sig själva.

När vi talar om att vi hoppas att Nobel Center ska bli en mötesplats är det detta vi tänker på. Det ska bli en plats där nya idéer kan födas igenom att människor med olika bakgrunder och synsätt möts, utbyter och kombinerar sina tankar. Det ska bli en plats varifrån de nya kombinationerna kan spridas ut i världen för att, som Alfred Nobel ville, göra ”mänskligheten den största nytta”.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Feynman och vetenskapens värde

Richard Feynman, en av 1965 års Nobelpristagare i fysik, var en av 1900-talets mest inflytelserika fysiker, och gjorde insatser inom flera vetenskapliga områden. Mest kända är kanske hans s.k. ”Feynmandiagram”, som används för att visualisera kvantfysiska fenomen.

feynman_postcardMen Feynman var också berömd för att vara en intressant personlighet. Bland fysiker berättades det massor av anekdoter om hans upptåg – och den som berättade flest var han själv. Han verkar ha tyckt om att bygga upp en myt om sig själv som en excentrisk forskare. Eller vad sägs om att han hade en skåpbil med målningar av sina diagram på? (Läs gärna en rolig artikel om denna bil här).

Det som motiverade Feynman i hans forskning var att han tyckte forskning var roligt. Ingenting kunde vara mer tillfredsställande än att upptäcka hur världen fungerar. När han fick Nobelpriset sade han i sitt tal vid middagen att det visserligen var roligt med erkännandet som Nobelpriset innebar, men att den största belöningen var det ögonblick när han fått en ny inblick i ”naturens mönster av skönhet och sanna majestät.”

För Feynman var vetenskap någonting vackert, och någonting som var en belöning i sig. Han ifrågasatte starkt personer som tyckte att vetenskap var tråkig, och att den på något sätt gjorde världen mindre spännande och vacker. En gång hade han en diskussion med en vän som var konstnär, och som menade att konstnärer kan uppskatta skönheten i en blomma medan forskare bara vill analysera sönder den. Feynman höll inte med. En forskare kan förstås också se skönheten i blomman – men genom att skaffa kunskap om den så kan han också se mer! ”Det finns alla möjliga intressanta frågor som kommer ur vetenskaplig kunskap, som bara lägger till mer spänning, mystik och förundran inför en blomma. Det lägger bara till. Jag förstår inte hur det tar bort något.”

Eftersom Feynman var en forskare som gärna uttalade sig offentligt fick han ofta frågor om forskarnas ansvar. Det frågeställarna syftade på var ofta att forskare borde ta ansvar för hur deras forskning används – men det gick Feynman inte med på. När det gällde hur samhället ska hantera kunskap så menade han att det inte är en vetenskaplig fråga, och där har forskarna inte några speciella kunskaper. Däremot, sade han är det ”vårt ansvar som forskare, medvetna om det stora framsteg som kommer ur en filosofi av okunnighet, det stora framsteg som är frukten av tankens frihet, att uttrycka värdet av denna frihet; att visa hur tvivel inte är något att frukta utan något som bör välkomnas”.

Feyman insåg att vetenskap bygger på tanken att vi inte vet allting, och den vetenskapliga metoden att nå kunskap innebär att vi inte accepterar någonting som ny kunskap om vi inte först har utforskat det noga. När en forskare säger att han eller hon vet något så ligger det en väldigt lång process bakom det uttalandet.

Insikten att kunskap fördjupar vår förståelse av världen är både djup och viktig. Insikten att verklig kunskap är att förstå att vi inte vet allting – och att det är denna okunskap som väcker nyfikenhet, fantasi och upptäckarlusta är ännu viktigare.

Jag tycker att Feynmans tankar kring vetenskapens nytta är inspirerande och fascinerande. Hans enorma nyfikenhet, lekfullhet och optimism kring vetenskapens möjlighet gör honom också till en fascinerande person att studera. När Nobel Center öppnar så kommer Feynmans inställning till vetenskap vara en stor inspirationskälla för oss som jobbar där, på två sätt.

För det första genom hans uppmuntran till alla att utforska naturen och tänka kritiskt och för det andra genom att peka på att det inte är forskare som bestämmer hur forskning ska användas i samhället. Det gör vi istället tillsammans. Hur vetenskap används är inte forskarnas ansvar – det är allas vårt ansvar. Men ska vi kunna fatta kloka beslut måste vi förstå vetenskapen – både dess rön och dess metoder. Här kommer Nobel Center kunna spela en viktig roll.

PS. För den som vill veta mer om Feynman rekommenderar jag dels två av hans egna böcker, fyllda med anekdoter från hans liv: ”Surely you’re joking, Mr. Feynman” och ”What do you care what other people think”. Det finns dessutom flera bra biografier om honom, en av de bästa är Lawrence Krauss ”Quantum Man”. Ett annat tips är förstås att gå till YouTube och sök på Feynman – du kommer få massor av roliga klipp med honom!

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Arbete och lek

Campbell_photo_Copyright_Nobelmedia_FB2

”De här två böckerna kopplar ihop mitt arbete och min lek”, sade William C. Campbell när vi bad honom berätta om varför han valt att donera dem till Nobelmuseet. Och så lade han till att ”en del av mitt arbete är också lek”. © Nobel Media 2015.

Nobelveckan i Stockholm inleds varje år med att pristagarna besöker Nobelmuseet. De välkomnas hit av Nobelstiftelsen och får en chans att träffa några av de personer de varit i kontakt med ända sedan oktober då de fick reda på att de fått priset. Men de får också chansen att träffa varandra – ofta för första gången.

Från Nobelmuseets sida tycker vi det är fantastiskt att få möjlighet att visa upp våra utställningar för de nya pristagarna. Genom att få Nobelpriset blir ju pristagarna också en del av våra samlingar. Det vi gör på museet är ju att berätta om pristagarna och deras upptäckter för att inspirera och upplysa om idéernas kraft att förändra vår värld.

En viktig del av museets samlingar består av de föremål som Nobelpristagare givit till oss, och som vi ber att de tar med sig till oss när de kommer hit i december. Vi ber då pristagarna om föremål som betyder något för dem eller för deras kreativitet, och som kan hjälpa oss att förmedla deras berättelser till våra besökare. Det kan vara alla möjliga olika slags saker. Vi har fått en cykel från Amartya Sen, en nagelsax från Hertha Müller, en tejprulle från Andre Geim och Konstantin Novoselov  och ett par ölflaskor från François Englert.

Alla dessa föremål bär på spännande historier om kreativitet och hur goda idéer uppstår, och jag rekommenderar (såklart) ett besök på Nobelmuseet för den som är intresserad av att höra mer om dem. I nuläget visar vi upp ett urval av alla de föremål vi har, men när Nobel Center öppnar kommer vi ha plats för många fler i utställningen.

STOCKHOLM 2015-12-06 Irlänska William C. Campbell, Drew University, Madison, NJ, USA, Nobelpristagare i fysiologi eller medicin signerar en stol på Nobelmuseet i Stockholm på söndagen. Foto: Claudio Bresciani / TT / Kod 10090

Irlänska William C. Campbell, Drew University, Madison, NJ, USA, Nobelpristagare i fysiologi eller medicin signerar en stol på Nobelmuseet i Stockholm under Nobelveckan 2015. Foto: Claudio Bresciani / TT /

När pristagarna senast kom till oss fick vi två par böcker av medicinpristagaren William C. Campbell . Böckerna innehåller poesi om och målningar av parasiter. Redan som barn var han intresserad av att måla och skriva, och intresset fanns kvar även om han under flera år ägnade sin mesta energi åt forskningen. Men så på 1980-talet fick han inspiration till att ta upp målandet och skrivandet igen, mest på lek. Vetenskapen var dock en del av leken, eftersom ämnet för hans konst var just parasiter.

Campbell hade inte någon tanke på att publicera sina alster förrän han en dag fick en förfrågan från en lärare i parasitologi om hon kunde använda hans dikter i sin undervisning. Då tyckte han att det vore roligt att trycka upp ett par böcker, för att kunna ge bort till intresserade personer.

”De här två böckerna kopplar ihop mitt arbete och min lek”, sade Campbell när vi bad honom berätta om varför han valt att donera dem. Och så lade han till att ”en del av mitt arbete är också lek”.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Nytt spännande år!

Nu är vi redan en bit in i januari och vinterkylan har kommit på besök. 2016 kommer att bli ett spännande år på många sätt för utvecklingen av Nobel Center och det är med stor energi och förväntan som jag är tillbaka igen efter ledigheten.

Jag hoppas förstås på att stadsbyggnadsnämnden godkänner detaljplanen för Nobel Center någon gång under februari. Därefter ska den även behandlas av kommunfullmäktige, vilket kan ske under mars eller april. Det är kommunfullmäktige som formellt antar detaljplanen. Parallellt med detta ska även exploateringsnämnden i Stockholms stad fatta ekonomiska beslut, bland annat om tomträttsavgälden eller hyran för Nobel Center. Marken kommer ju fortsatt att ägas av staden.

Vi arbetar även vidare med att utveckla innehållet i huset. Tankarna kring det vetenskapliga programmet har kommit långt och det utställningskoncept som Nobelmuseet och Atelier Brückner arbetat fram ska under våren utvecklas vidare. Vi arbetar också med att ta fram en hållbarhetsstrategi för Nobel Center. Denna strategi kommer vi återkomma till om några månader och presentera för alla som är intresserade.

P.S. Idag är det Martin Luther King-dagen. Vill du veta mer om det rekommenderar jag ett besök på Nobelprize.org. D.S

Martin_Luther_King_Day

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Att tänka fritt och kritiskt

Prisutdelning_2015

I torsdags fick årets Nobelpristagare ta emot sina pris på Konserthusets scen. Prisutdelningen inleddes traditionsenligt med ett tal av Nobelstiftelsens ordförande, Carl-Henrik Heldin. Det var det 103:e ordförandetalet i ordningen, och påminde om många av de tidigare genom att det lyfte fram vetenskapens värde i en osäker värld.

Heldin citerade den amerikanske fysikern Robert Wilson, som fick frågan vid ett kongressförhör angående investeringar i en partikelaccelerator om den forskning som bedrevs där skulle bidra till nationens försvar. Hans svar var att den nya kunskap man producerade ”inte har någonting att göra med vårt lands försvar förutom att hjälpa till att göra det värt att försvara.”

Forskning behöver inte ha en direkt och omedelbar tillämpning för att vara nyttig. Själva kunskapen om hur naturen fungerar är viktig för oss på en rent existentiell nivå, förutom att grundforskning ofta är just grunden för den tillämpade forskningen.

Heldin sade också att forskningens framtid är beroende av att unga människor väljer att studera vetenskap. Vi måste hitta sätt att få dessa unga att vilja bli forskare.

Som Carl-Henrik Heldin lyfte fram i sitt tal är det detta vill vi göra på Nobel Center, genom att erbjuda inspiration och förebilder. Genom att berätta om Nobelpristagarnas olika vägar till vetenskapen visar vi att det finns flera sätt att närma sig forskningen – det gäller att hitta det sätt som passar en själv.

När kemBetzigbild_stolipristagaren Eric Betzig skulle signera Nobelmuseets gästbok (undersidan på stolarna i museets restaurang) så fick han frågan om han kunde lägga till några ord om vad som var viktigt för att bli en bra forskare. Han skrev: ”Work hard, follow your passion”. Att ägna sig åt vetenskap kräver hårt arbete (precis som allting gör om man vill göra det bra), men om man hittar ett problem eller en fråga som man brinner för så både orkar och vill man arbeta hårt.

En annan källa till sådan inspiration kan vara duktiga lärare. Heldin pekade på vikten av högklassig utbildning på alla nivåer, något som också kemipristagaren Tomas Lindahl ägnade sitt tal på Nobelbanketten  åt betydelsen av mentorer, på alla nivåer av utbildningen. Han betonade vikten av att inte ta utmärkta lärare för givet, något han själv märkte av när han bytte skola och plötsligt fick lärare som han inte tyckte om. Plötsligt var det inte lika roligt längre, och han fick till och med underkänt i kemi! Som tur är fick han byta tillbaks till sin gamla skola, och betygen gick upp.

Lindahl hamnade sedan på Karolinska institutet, och berättade om sin mentor Einar Hammarstens viktiga inflytande. (Hammarsten var f.ö. både en lysande forskare och något av ett original – det kan nämnas att han var morbror till Tove Jansson och anses ha varit förebilden för Snusmumriken.) Hos honom lärde Lindahl sig både betydelsen av grundvetenskap, och att ”tänka fritt och kritiskt”.

Orden påminner oss om vetenskapens roll i samhället. Den kunskap och det välstånd som vetenskapen skänkt oss är en produkt av det fria och kritiska tänkandet – och därför ett bevis för värdet av tankens frihet och en öppen diskussion. Fördomar och okunskap bekämpas bäst genom öppen diskussion, förnuft och kunskap. På så sätt spelar vetenskapen en mycket viktig roll i samhället.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone

Nobelveckan närmar sig

Foto: Alexander Mahmoud

Foto: Alexander Mahmoud

Nu närmar sig Nobelveckan som inleds redan den 6 december. Då anländer årets pristagare till Stockholm för att firas på alla tänkbara sätt. Självklart är möten med och aktiviteter kring pristagarna alltid speciella. Många Nobelpristagare har ett särskilt engagemang för den yngre generationen och vill vara med och inspirera och uppmuntra barn att intressera sig för vetenskap, kultur och fred. Med ett Nobel Center på plats kommer vi att kunna engagera elever och lärare på många olika sätt, bland annat genom möten med Nobelpristagare. Vi vill att alla unga ska känna sig välkomna i Nobel Center och jobbar hårt med att utforma ytor, utställningar och program som ska skapa en nyfikenhet kring Nobelpriset och Nobelpristagarnas liv och upptäckter. Vi har höga ambitioner – vi vill att alla barn i hela Sverige någon gång under sin skoltid ska ha besökt Nobel Center.

Just nu inväntar vi också de yttranden som kommit in till stadens granskning och vi fortsätter att arbeta med att ta fram ett byggnadsprogram för Nobel Center. I byggnadsprogrammet säkrar vi att huset fungerar tekniskt och säkert utan att för den skulle redan nu välja specifika system för installationer mm. I arbetet deltar vårt team av arkitekter från David Chipperfield men också vår lokala arkitekt AIX samt ett antal tekniska konsulter. Byggnadsprogrammet beräknas vara färdigt en bit in på nästa år.

P.S. Besök gärna Nobelmuseet under Nobelveckan. De kommer bland annat att öppna en ny utställning kallad ”Nobel Creations”. Under Nobelveckan kommer även en digital modell över Nobel Center, där du själv kan navigera runt och se byggnaden från olika håll i Stockholm, att finnas på plats i museet. D.S.

Tweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Email this to someone