2016-04-18 Nobel Centers motståndare bryr sig inte om sanningen

Texten är ursprungligen publicerad på DN Debatt

Bara nej förenar dem. En brokig skara nejsägare tillåts skapa opinion mot Nobel Center på falska premisser. Det bör vara en nyttig läxa för oss alla till nästa stora, framtidsinriktade projekt kommer upp på dagordningen i Stockholm. Att fakta får allt svårare att tränga fram och att myter frodas är ingen bra utveckling.

Stockholms stad tar snart det slutgiltiga beslutet att bygga Nobel Center. Skälen är goda och många. Sverige får en ny plats för kultur och vetenskap, byggt kring Nobelpriset, ett av världens starkaste och mest respekterade varumärken. Stockholm får en mötesplats i hjärtat av staden. Besöksnäringen får nya intäkter. För Nobelstiftelsen innebär Nobel Center utökade möjligheter att verka för Alfred Nobels vision.

Medan argumenten för Nobel Center är tydliga och lätta att förstå, är motståndarna mot beslutet en högst blandad skara, som uppvisar de mest disparata skäl att säga nej. Det visar de senaste månadernas debatt.

Vissa motståndare kopplar Nobel Center till Nobelpriset, som de är emot, för att det leder till en ”destruktiv belöningskultur”. Andra ömmar tvärtom för Nobelprisets ställning i världen och Nobelstiftelsens ekonomi och är därför emot Nobel Center.

Andra åter har starka egna intressen av platsen. De kan ha verkstäder och båtplatser på Blasieholmen, som de tror är hotade, eller är bara vana att parkera sina bilar på platsen.

En liten grupp kopplad till Nationalmuseum har länge sett den aktuella tomten som ”sin” och är orolig för att möjligheterna att bygga ut i framtiden går förlorad. Någon vill faktiskt inte annat än att ha kvar sjöutsikten från sitt eget kontor.

Det finns också de som inte gillar att finansieringen av projektet sker med privata medel, andra oroas för att projektet ska finansieras med allmänna medel.

Själv tillhörde jag dem som under några intensiva veckor på våren 1971 tillbringade många timmar både dag- och nattetid under almarna i Kungsträdgården. Ytterligare andra tycker att huset är stort och kanske också fult. Vissa motståndare är Sverigedemokrater. Andra tillhör Liberalerna.

Så här kan man fortsätta. Vad det visar är att de som är emot Nobel Center är väldigt oense om skälen. Det är bara själva ”nejet” som förenar. Världens enklaste ord. Men det är en bräcklig grund för att utveckla en stad.

Nu behöver visserligen en nejsida inte vara samlad, inte ens sansad, men den bör vara sanningsenlig. Också där har det brustit rejält under en längre tid.

Jag är inte orolig för processen. Det hus som ska byggas har valts ut efter en omsorgsfull arkitekttävling med 145 av världens ledande arkitekter som deltagare. Det är viktigt med öppenhet och jag har tillsammans med andra företrädare för projektet vid flera tillfällen fört en dialog med motståndarna. Den politiska hanteringen har också följt sin normala gång för projekt av det här slaget; beslut i exploateringsnämnd och stadsbyggnadsnämnd i flera omgångar med däremellan liggande utställningar i staden, remissomgångar, bearbetningar av förslaget, beredning och till och med ett allmänt val. Inte heller är jag orolig inför beslutet om detaljplan i kommunfullmäktige. Socialdemokraterna, Moderaterna och Centern stöder projektet. Det skapar en tydlig majoritet.

Nej, jag har under den här processen blivit mer orolig för ett debattklimat där en brokig skara nejsägare inte bara försöker utan också tillåts skapa opinion på falska premisser.

Björn Tarras-Wahlberg som är en av motståndarnas företrädare har gång på gång spridit förvanskade bilder av huset i syfte att lura opinionen. Manipulerade bilder har använts på de affischer som tapetserat främst Östermalm, och ofta också tagits in i annonser i medierna.

Det har till och med gått så långt att en företrädare för detta nätverk helt utan grund anmält mig för mutbrott och sedan använt sin egen anmälan som belägg för påståenden om att oegentligheter utreds. Att anmälan snabbt avskrevs har nätverket underlåtit att meddela. Felaktigt och utan att korrigeras har det även hävdats att Susanne Lindh haft två parallella arbeten i Stockholms stad och Nobelhuset. Allt för att misstänkliggöra beslutsprocessen.

Inte heller är de ständigt upprepade påståendena att båttrafiken skulle upphöra eller ta allvarlig skada av planerna korrekta. Helt fel är också att Nationalmuseum inte skulle kunna byggas ut på grund av Nobel Center. Det räcker med att titta på en enklare plankarta över Blasieholmen för att förvissa sig om detta. Tullhuset har ett visst kulturvärde men är ingalunda K-märkt som ofta hävdas.

Lika märkliga är många av de återkommande ifrågasättandena av Nobel Center-projektets ekonomi. Inget är i dag särskilt oroande när det gäller utvecklingen av verksamheten i det nya Nobel Center eller projektets ekonomi, vilket den som vill lätt kan sätta sig in i genom att följa vårt arbete på nätet eller helt enkelt ta ett samtal med oss.

Turismen ökar och museibranschen lockar allt fler, i Sverige såväl som utomlands. Det nuvarande Nobelmuseet växer ur sina lokaler och Nobelpriset har en närmast fabulös dragningskraft.

Det är viktigt att gå varligt fram med om- och tillbyggnader i Stockholm. Själv tillhörde jag dem som under några intensiva veckor på våren 1971 tillbringade många timmar både dag- och nattetid under almarna i Kungsträdgården. Men utvecklingen får heller inte stanna upp. De invändningar som kan finnas mot nya projekt måste förstås få uppmärksamhet. Anpassningar bör ske med hänsyn till miljön – i vårt fall har exempelvis byggnadens storlek minskats med över 20 procent. Det har gett oss ett än mer effektivt hus anpassat till platsen och den verksamhet som ska bedrivas.

Men möjligheterna måste också få uppmärksamhet. För Nobel Centers del handlar det exempelvis om samarbeten med världens främsta museer för att utveckla centrets utställningar. Det handlar också om den breda skolverksamheten som planeras och om en unik vetenskaplig nod i Nobelprisets anda. Inte minst handlar det om möten om tidens stora frågor där vi stockholmare kommer att kunna dela erfarenheter med Nobelpristagare och andra av världens ledande tänkare.

Kanske är det så att risken för övertramp är större när motståndarna mot ett beslut består av så disparata grupper. När nejet är allt som förenar riskerar argumentationen att tappa sansen.

Det borde vara en nyttig läxa för oss alla till nästa stora, framtidsinriktade projekt kommer upp på dagordningen i Stockholm. Fakta får allt svårare att tränga fram. Myterna frodas. Det är ingen bra utveckling. Om detta kan man vara bekymrad även om ett mycket viktigt och efterlängtat projekt – Nobel Center – nu äntligen ser ut att bli av.

Lars Heikensten, vd för Nobelstiftelsen